Halka

Det är halt ute. Glashalt. I morse när jag gick ut var jag inte beredd på det, vilket höll på att resultera i att jag slog mig halvt fördärvad innan jag ens kommit hundra meter hemifrån. Dock klarade jag mig med ett, i min mening, ganska spektakulärt balansnummer. Antagligen var det någon i något fönster som såg mig och blev lite glad. Eller ledsen, beroende på om personen ville att jag skulle ramla eller inte.

Men det här är inte mitt enda problem när det är is på gatorna jag går på. Mitt största problem är att gångtempot sjunker och framförallt; jag ser ut som Bambi på hal is när jag försöker ta mig fram. De som känner mig vet att jag går ganska målmedvetet och bland det värsta jag vet är att inte veta var jag ska gå. Att behöva stå och vela. Jag vill se så världsvan ut som möjligt, även om jag inte har den blekaste om var jag är. Det resulterar ofta i att jag går målmedvetet åt ett håll, inser att det är fel håll, men vänder inte för det. Då går jag hellre in i en affär eller tar en lång omväg för att kunna fortsätta gå målmedvetet och inte behöva vända tvärt. Kanske handlar det lite om respekt, att andra inte ska se ner på mig för att jag inte hittar. Inte för att jag ser ner på människor som inte hittar, tvärt om tycker jag synd om dem och hjälper gärna till.

Men det är alltså ett problem när det är halt ute; gå långsamt och försiktigt och se ut som en annan pensionär, eller gå målmedvetet och raskt med risk att ramla och göra mig till ännu mer åtlöje. Ofta försöker jag hitta andra ställen att gå på, något som fungerade ganska bra imorse var gräset bredvid gångbanan. Där var det dock snö, men hellre lite kall om fötterna än ovanstående problem.