Att se in i framtiden.

Jag har reagerat på en sak. Människan kan se in i framtiden, och det är ingen som riktigt upptäckt det ännu! Jag var på väg hem, var ganska trött efter en jobbig vecka, men så ser jag det! Affischen från Armemuseum i Stockholm. Med stora, fina, gröna (de kan eventuellt ha varit någon annan färg, men grönt är fint) bokstäver skriker den ut Sveriges sista stora krig och annonserar om en utställning om Napoleonkriget och förlusten av Finland. De vet alltså att det var det sista kriget Sverige var med i. Någonsin. Vi kan jubla, vi behöver inte oroa oss mer! Inga fler krig och vi kan vara det enda landet i världen som kan vara säkra på att inga liv kommer skördas i krig. Vi kan lägga ner försvaret och spara en massa pengar.

Eller var det bara så att Armémuséet har formulerat sig lite klantigt?

För inte kan de mena att de faktiskt kan se in i framtiden, de skulle ha berättat det på nyheterna och det skulle ha stått i alla tidningar hundra gånger om, så att ingen skulle ha missat det. Den som gjorde affischen hade kanske inte lärt sig så mycket i skolan, eller bara drabbats av ordtorka. Det gör jag ibland, och det är helt okej. Men gör du en affisch tycker jag faktiskt inte att det är för mycket begärt att be någon kontrollera. Kontrollanten skulle i så fall kanske ha upptäckt att det stod fel, att det egentligen (förhoppningsvis) skulle stå Sveriges senaste stora krig.

Jag skickade dem ett mail och informerade om detta, och hoppas innerligt på svar. Kommer ett svar lovar jag att publicera det här, tillsammans med mailet jag skrev.

Det där med mjölk. Ekologisk mjölk.

Jag brukar köpa ekologisk mjölk ganska ofta, självklart för att det är bra för alla parter, men delvis också för att jag tycker de ekologiska mjölkpaketen är lite finare. Men det är inte vad det här inlägget kommer handla om. Fina mjölkpaket alltså. Det här inlägget kommer att handla om en diskussion som jag och min pappa hade för ett tag sedan, om ekologisk mjölk, och varför den blir ekologisk.

Självklart förstår både jag och min pappa att det handlar om kossor som haft ett bättre liv, som ätit gott och grönt gräs, fått vara ute och leka, kanske skaffat lite KOmpisar (jag kunde inte låta bli...) och levt på en bondgård med en snäll bonde. Helt enkelt kossor som haft det lite trevligare, och därför mjölkat lite trevligare mjölk. Men jag och min pappa funderade över två saker:

De här kossorna som har det såhär bra, lever de ensamma på bara vissa bondgårdar? För om det inte är så, om de lever blandat med de andra kossorna, de som har det lite otrevligare och alltså inte mjölkar lika trevlig mjölk, hur skiljer de dessa kossor åt? När mjölken skickas till Arla, Milko, eller vad du nu dricker för sorts mjölk, är det vissa mjölkbilar som är märkta, för att de ska veta vilka som innehåller vad? Hur ofta blir det fel? Hur många ekologiska mjölkpaket för två kronor mer, innehåller egentligen mindre snäll och trevlig mjölk? Hur lurade blir vi? För man kan ju börja undra nu efter den så kallade ”köttfärsskandalen”. Hur mycket mer är det vi inte vet om vad som händer bakom kulisserna i en matbutik?

Det andra jag och min pappa funderade över var varför inte all mjölk är ekologisk. Varför är inte all mjölk ekologisk? Varför ska bara vissa kossor få de privilegier som de ekologiska får? Kan inte alla kossor få vara glada och äta grönt gräs och ha ett bra liv, och samtidigt låta oss konsumenter dricka mjölken med lite bättre samvete? Tänk vilket bra liv alla skulle få!

(Självklart förstår jag att det delvis handlar om pengar, resurser och allt annat sånt där tråkigt. Men om vi bortser från det (vilket vi egentligen inte kan, men i bloggens värld borde det mesta vara tillåtet) är det väl en bra idé? Frihet åt kossan!)

Att hälsa.

Det här med att hälsa på folk. Nu menar jag inte när du säger hej till grannen i trappan, utan när du vid olika tillfällen tar i hand, presenterar dig med ditt namn, och får en handskakning och ett namn tillbaka. Kanske ler du, säger att det var trevligt att träffas och går vidare för att hälsa på någon annan. Eller göra något annat. Så fort du vänder bort blicken från den du hälsat på, slår det dig: vad i hela friden hette människan? Johan, Emil, Niklas? Det står helt stilla i huvudet och självklart skäms du. En person du för ungefär fem sekunder sen hälsade på, och du har redan glömt hans namn!

Det här är jag i ett nötskal. Och jag vet att jag inte är ensam, många av mina vänner lider av samma sorts glömma-bort-namn-åkomma. Men vad beror det på? Är vi så koncentrerade på att säga våra egna namn klart och tydligt att vi inte lyssnar på vad den andre heter? Är vi rädda för att glömma bort vad vi själva heter, och istället säga någon annans namn? (Detta har hänt mig ett par gånger, i stressen som det innebär att hälsa på okända människor kan jag i ren panik upprepa vad personen innan mig sa. Alltså någon annans namn. Då blir allt plötsligt ännu jobbigare..) Men ärligt talat; så svårt är det inte att komma ihåg ditt eget namn, allt du behöver göra för ett gott intryck är att le, ta stadigt i hand och säga ditt namn, för att sedan lyssna på vad den andre heter. Ändå är det så svårt!

Jag har hört teorier om att du ska, för att inte glömma bort namnet lika fort igen, föreställa dig någon du känner med samma namn. Föreställ dig hur den personen ser ut, och tänk dig din vän framför dig och se vad de här två personerna har för gemensamma drag. Kan verka enkelt, men fort ska det ju gå! Om någon hälsar på mig och säger att den heter Rickard, tar det först ett antal sekunder för mig att hitta någon jag känner/har känt vid det namnet, och inte nog med det så tar det ytterligare sekunder att komma på hur männskan ser ut! Att sedan koppla ihop med personen framför mig som antagligen vid det här laget undrar vad jag håller på med och varför jag inte svarar på tilltal, gör att jag förmodligen glömt vad han heter. Trots slitsamma försök att framkalla en bild av Robert. Eller var det Rickard?

Alla borde därför gå runt med namnskyltar, överallt! Hela tiden, varje dag! Då kan jag veta vad alla heter utan att bekymra mig över att glömma det i första taget.

Halka

Det är halt ute. Glashalt. I morse när jag gick ut var jag inte beredd på det, vilket höll på att resultera i att jag slog mig halvt fördärvad innan jag ens kommit hundra meter hemifrån. Dock klarade jag mig med ett, i min mening, ganska spektakulärt balansnummer. Antagligen var det någon i något fönster som såg mig och blev lite glad. Eller ledsen, beroende på om personen ville att jag skulle ramla eller inte.

Men det här är inte mitt enda problem när det är is på gatorna jag går på. Mitt största problem är att gångtempot sjunker och framförallt; jag ser ut som Bambi på hal is när jag försöker ta mig fram. De som känner mig vet att jag går ganska målmedvetet och bland det värsta jag vet är att inte veta var jag ska gå. Att behöva stå och vela. Jag vill se så världsvan ut som möjligt, även om jag inte har den blekaste om var jag är. Det resulterar ofta i att jag går målmedvetet åt ett håll, inser att det är fel håll, men vänder inte för det. Då går jag hellre in i en affär eller tar en lång omväg för att kunna fortsätta gå målmedvetet och inte behöva vända tvärt. Kanske handlar det lite om respekt, att andra inte ska se ner på mig för att jag inte hittar. Inte för att jag ser ner på människor som inte hittar, tvärt om tycker jag synd om dem och hjälper gärna till.

Men det är alltså ett problem när det är halt ute; gå långsamt och försiktigt och se ut som en annan pensionär, eller gå målmedvetet och raskt med risk att ramla och göra mig till ännu mer åtlöje. Ofta försöker jag hitta andra ställen att gå på, något som fungerade ganska bra imorse var gräset bredvid gångbanan. Där var det dock snö, men hellre lite kall om fötterna än ovanstående problem.

Lär dig något nytt.

Det är roligt att lära sig nya saker! Jag har alltid tyckt om att se på när andra gör saker jag inte kan, och beundra dem för det. När vi sedan kommer till frågan om jag vill prova är jag alltid lite återhållsam till en början, jag vet inte riktigt om jag vågar. Men ofta kastar jag mig ut i det okända för att testa. Det är omöjligt att veta innan du provat; jag kanske är världsbäst på just det där, det är bara det att jag inte provat det innan.

Något annat som är roligt med att lära sig något nytt är att framgång märks så fort. Det är väldigt lätt att bli bättre, eftersom du från början inte kunde något alls. Har du aldrig åkt skidor förut kan du redan efter en dag i backen känna att du blivit lite bättre och att du faktiskt till och med kan stanna. Har du aldrig läst spanska förut och börjar en kurs, kommer du efter en vecka i din vokabulär ha fler spanska ord än du någonsin haft. Du känner att du är på god väg att lära dig behärska något du alldeles nyligen inte alls trodde du kunde! Det är det här som jag tycker är roligast med att lära mig nya saker. Att verkligen se och känna min egen utveckling.

För hur kul är det att vara bäst på något? Egentligen. I och för sig är det svårt att vara fullärd i något, det är ytterst få människor (om ens någon) som kan påstå att de kan precis allt inom ett område. För det finns alltid en strävan hos de flesta människor att utveckla sig, att lära sig lite till och kunna lite mer. Kan du allt och vet du allt, ja vad ska du då sträva efter? Kanske att lära någon annan det du kan, och se glädjen hos den personen när den upptäcker sina färdigheter och ser sig själv utvecklas.

Att se och känna min egen utveckling är mycket anledningen till att jag har startat den här bloggen. Jag vill lära mig att skriva personligt men inte privat, och jag vill utvecklas i mitt sätt att skriva och uttrycka mig. Därför är det fritt fram att komma med tips till mig om hur jag skriver, men ska du kritisera; använd dig av konstruktiv kritik! Det blir trevligast och bäst för alla.

Det första, viktiga, inlägget.

Vilken dag kan vara bättre att starta en blogg på, än på juldagen? En dag lämnad åt eftertanke och vila. En dag jag under mina tidiga levnadsår tyckt varit tråkig och fullkomligt onödig. Det var ett sånt antiklimax. Julen hade stått för dörren och jag hade längtat i säkert en månad, julafton kom med allt dess pirr och förväntan. Sen kommer juldagen och allt är bara tomt och konstigt. Längre från nästa julafton går det inte att komma och trots att jag fick en hel del fina julklappar jag kunde roa mig med, var det som att även leksakerna tappat sin gnista en dag som denna. Ingenting var riktigt roligt och jag kunde bara gå och vänta på att dagen skulle ta slut.

Annat är det idag. Nu trivs jag med denna dag, denna dag efter julafton. Äntligen kan jag andas ut, äntligen är det över, det där stressmomentet som gör sig påmint redan i slutet av sommaren. Jag tycker inte illa om julen, det gör jag inte. Men jag skulle gärna se att den inte blev så uppblåst som den blev, och istället handlade om att umgås. Alla dessa julklappar som ska köpas och vara så perfekta står mig upp i halsen och jag känner mig aldrig nöjd. Men så på juldagen kan jag andas ut och njuta av mig själv och göra exakt vad jag vill göra.

Idag ville jag ta en långpromenad, och då gjorde jag det. Under den promenaden kom en hel del idéer som gav mig kraft att skriva det här första inlägget som nu blivit startskottet för en ny blogg i dessa nät av andra bloggar. Behövs jag? Behövs min blogg? Kanske inte, men jag hoppas kunna förgylla någons vardag. Någon kan titta in här ibland och läsa vad jag skrivit och plötsligt är jag inte ensam om mina tankar.